när bubblan spricker.
När man har varit en längre period på ett och samma ställe som invaggas man i nånslags säkerhet, ni vet, en slags bekvämlighet och vardag.
Man känner folk, hittar överallt, man vet när sophämtning och vattenpåfyllning är, folket runt omkring en har en historia man känner till. man nickar åt människor i matbutiken, vet vart det finns god mat (och inte så god mat) man känner sig säker på vägarna osv.
Man känner sig säker, och kallar platsen för "Hemma".
så kände jag för Koh Lanta... tills i förrgår...
Jag och Tessan möts upp på ett av våra stam-hak på stranden för att käka middag och berätta om vår dag (eftersom vi spenderade dem på skilda håll)
maten är god, solnedgången är på väg och vi hör mjukt mullrande i bakgrunden.
vi himlar med ögonen och tänker "jahaja, så det ska regna ikväll igen, vad ovanligt!"
En kraftig smäll, vi hoppar till lite...shit, vad mysigt med lite ordentlig åska!
Jag hinner knappt tänka klart tanken innan det smäller igen, denna gång med otrolig kraft som gjorde att det började ringa i öronen.
Vi skriker till, och börjar skratta åt våra höga ljud....
tills vi hör ett till högt ljud..
en kvinna som skriker.
vi ser rök som kommer från Bungalowen brevid, och hur alla på stranden sätter fart i full aketa mot den rykande hyddan.
Mitt hjärta stannar, och Tessan sätter instinktivt händerna för munnen.
Blixten har slagit ner i en av massage-hyddorna brevid, palmen ovanför och i en av massage-tjejerna...
det var hon som skrek.hon brann.
vi beger oss fort mot huvudbygnaden för att betala räkningen, och för att söka skydd.
Jag ville bara springa mot platsen, man kanske kunde hjälpa?
när jag senare tänker på det så slår det mig som en väldigt naiv tanke.
Tessan kan inte säga ett ord, och jag har fortfarande ont i bröstet.
En kvinna kommer fram till baren, skakandes och beställer två stora whiskey.
När jag tittar ner på mina egna händer som spastiskt håller i två stora öl, tänker jag att jag skulle ha gjort detsamma.
Alla samlas, alla måste ha nåt för att lugna nerverna, alla pratar, lyssnar och tittar.
senare får vi veta att tre människor har förts till sjukhus (vi blir nervösa eftersom KohLantas sjukhus knappast är byggt för akuta fall, speciellt inte blixtnedslag)
två har skadats allvarligt av bråten tillhörande hydda och palm, en träffad av blixten, förmodligen död.
jag gick runt igår och tog bilder på vraket...brända träbitar överallt, och bara ett plockepinn kvar av det som dagen innan var ett gulligt massage-företag.
och platsen jag spenderade mina sista timmar med Tony.
nu i efterhand, även om det är smaklöst, så har jag och Tessan skämtat om det.
vi var liksom tvungna för att ta bort chocken.
vi började fokusera på det roliga i att det faktiskt var "min och tonys hydda" som hade blivit träffad.
tecken från gud?
jag är en syndare?
sex innan äktenskapet är fel?
jag och Tony ska aldrig mer se varandra, då dör människor?
kanske låter sjukt, men vi blev tvungna att avdramatisera det, för när jag fortfarande tänker på det...
så stannar mitt hjärta.
och det tror jag det kommer göra för evigt.
Man känner folk, hittar överallt, man vet när sophämtning och vattenpåfyllning är, folket runt omkring en har en historia man känner till. man nickar åt människor i matbutiken, vet vart det finns god mat (och inte så god mat) man känner sig säker på vägarna osv.
Man känner sig säker, och kallar platsen för "Hemma".
så kände jag för Koh Lanta... tills i förrgår...
Jag och Tessan möts upp på ett av våra stam-hak på stranden för att käka middag och berätta om vår dag (eftersom vi spenderade dem på skilda håll)
maten är god, solnedgången är på väg och vi hör mjukt mullrande i bakgrunden.
vi himlar med ögonen och tänker "jahaja, så det ska regna ikväll igen, vad ovanligt!"
En kraftig smäll, vi hoppar till lite...shit, vad mysigt med lite ordentlig åska!
Jag hinner knappt tänka klart tanken innan det smäller igen, denna gång med otrolig kraft som gjorde att det började ringa i öronen.
Vi skriker till, och börjar skratta åt våra höga ljud....
tills vi hör ett till högt ljud..
en kvinna som skriker.
vi ser rök som kommer från Bungalowen brevid, och hur alla på stranden sätter fart i full aketa mot den rykande hyddan.
Mitt hjärta stannar, och Tessan sätter instinktivt händerna för munnen.
Blixten har slagit ner i en av massage-hyddorna brevid, palmen ovanför och i en av massage-tjejerna...
det var hon som skrek.hon brann.
vi beger oss fort mot huvudbygnaden för att betala räkningen, och för att söka skydd.
Jag ville bara springa mot platsen, man kanske kunde hjälpa?
när jag senare tänker på det så slår det mig som en väldigt naiv tanke.
Tessan kan inte säga ett ord, och jag har fortfarande ont i bröstet.
En kvinna kommer fram till baren, skakandes och beställer två stora whiskey.
När jag tittar ner på mina egna händer som spastiskt håller i två stora öl, tänker jag att jag skulle ha gjort detsamma.
Alla samlas, alla måste ha nåt för att lugna nerverna, alla pratar, lyssnar och tittar.
senare får vi veta att tre människor har förts till sjukhus (vi blir nervösa eftersom KohLantas sjukhus knappast är byggt för akuta fall, speciellt inte blixtnedslag)
två har skadats allvarligt av bråten tillhörande hydda och palm, en träffad av blixten, förmodligen död.
jag gick runt igår och tog bilder på vraket...brända träbitar överallt, och bara ett plockepinn kvar av det som dagen innan var ett gulligt massage-företag.
och platsen jag spenderade mina sista timmar med Tony.
nu i efterhand, även om det är smaklöst, så har jag och Tessan skämtat om det.
vi var liksom tvungna för att ta bort chocken.
vi började fokusera på det roliga i att det faktiskt var "min och tonys hydda" som hade blivit träffad.
tecken från gud?
jag är en syndare?
sex innan äktenskapet är fel?
jag och Tony ska aldrig mer se varandra, då dör människor?
kanske låter sjukt, men vi blev tvungna att avdramatisera det, för när jag fortfarande tänker på det...
så stannar mitt hjärta.
och det tror jag det kommer göra för evigt.
faller isär...
Här sitter jag i paradiset.....och allt är på väg mot helvetet...
Den senaste veckan har verkligen allt skitit sig.
jag mår piss... inte bara det att jag fysiskt mår skit (kanske beror på gårdagen) men magontet vägrar ge sig, jag har ingen aptit och mår konstant illa.
men dessutom så har mitt autogiro inte funkat, så inga räkningar är betalda.
och nu får jag ett jävla mejl...
"ditt studiestöd kommer avslutas pga. ej tillräckliga poäng..."
så vad gör jag nu?
apati blandat med panik är en väldigt lustig känsla.....
jag älskar verkligen att vara här, det är ett underbart land, med underbara människor...
men just nu gråter jag..
jag orkar inte.
det finns ju dessutom ingenting jag kan göra härifrån, och måste förlita mig på hjälp hemifrån,och invänta hemresedagen.
jag är så fruktansvärt trött och ledsen att jag snart går av.
jag vill ha köttbullar med stuvade makaroner..
jag vill ha min familj,
jag mår säkert bättre imorgon, men just nu är jag förtvivlad.
dessutom så saknar jag Tony..
jag skulle verkligen behöva lite kramar och pussar just nu.
(känns helt sjukt att jag saknar honom..det var ju liksom inte meningen)
och kristina..jag saknar kristina så mycket att det gör ont.
vi har ju aldrig varit borta från varandra så här länge...
jag tror tessan tycker jag är tråkig, men jag orkar verkligen inte.
hon är så underbar..lilla snuttan.
jag hoppas att jag inte förstör för henne..
just nu är hon ock kvällsbadar..snutt
jaja...jag kanske skriver nåt mer upplyftande och intressant om några dar..men just nu behövde jag bara skriva av mig.
jag saknar er!
Den senaste veckan har verkligen allt skitit sig.
jag mår piss... inte bara det att jag fysiskt mår skit (kanske beror på gårdagen) men magontet vägrar ge sig, jag har ingen aptit och mår konstant illa.
men dessutom så har mitt autogiro inte funkat, så inga räkningar är betalda.
och nu får jag ett jävla mejl...
"ditt studiestöd kommer avslutas pga. ej tillräckliga poäng..."
så vad gör jag nu?
apati blandat med panik är en väldigt lustig känsla.....
jag älskar verkligen att vara här, det är ett underbart land, med underbara människor...
men just nu gråter jag..
jag orkar inte.
det finns ju dessutom ingenting jag kan göra härifrån, och måste förlita mig på hjälp hemifrån,och invänta hemresedagen.
jag är så fruktansvärt trött och ledsen att jag snart går av.
jag vill ha köttbullar med stuvade makaroner..
jag vill ha min familj,
jag mår säkert bättre imorgon, men just nu är jag förtvivlad.
dessutom så saknar jag Tony..
jag skulle verkligen behöva lite kramar och pussar just nu.
(känns helt sjukt att jag saknar honom..det var ju liksom inte meningen)
och kristina..jag saknar kristina så mycket att det gör ont.
vi har ju aldrig varit borta från varandra så här länge...
jag tror tessan tycker jag är tråkig, men jag orkar verkligen inte.
hon är så underbar..lilla snuttan.
jag hoppas att jag inte förstör för henne..
just nu är hon ock kvällsbadar..snutt
jaja...jag kanske skriver nåt mer upplyftande och intressant om några dar..men just nu behövde jag bara skriva av mig.
jag saknar er!
äldre britter for the win!
ja, jävlar.....
efter en veckas suktande så blev han "min".
denna underbart torra,dryga britt med ett sense of humour som ingen annan jag mött.
jag föll ju för fan pladask!
men så i torsdags, efter låååååånga konversationer på the Ozone, frågade han om jag ville ta en strandpromenad.
öh...
tessan hade ju redan försvunnit iväg med Patrik och Jonna/Anisha hade ju dragit för länge sedan...
så, ja. (!)
efter en stunds promenerande i vattenbrynet:
"-Is it alright if I hold your hand?"
hjärtat hoppade till lite..
"sure"
lite "lätt" prat om Bangkok Hilton...
"-Would you mind terribly if I were to give you a kiss?"
Tonys blick blev plötsligt lite lätt busig när han höjde på ena ögonbrynet.
"I wouldnt mind at all.."
så där stod man, på en varm sandstrand tätt omslingrad av en underbar man och känner hur vågorna sköljer över fötterna..
ingenting...har någonsin varit så perfekt...
"-You know, I ve had my eye on you for quite some time now.." den släpiga london-accenten rev som sandpapper.
"Oh, really" sa jag sarkastiskt..
(Fockin hell!) :-D
Drinken "sex on the beach" kommer ha en helt ny innebörd för mig, from now on...
efter en veckas suktande så blev han "min".
denna underbart torra,dryga britt med ett sense of humour som ingen annan jag mött.
jag föll ju för fan pladask!
men så i torsdags, efter låååååånga konversationer på the Ozone, frågade han om jag ville ta en strandpromenad.
öh...
tessan hade ju redan försvunnit iväg med Patrik och Jonna/Anisha hade ju dragit för länge sedan...
så, ja. (!)
efter en stunds promenerande i vattenbrynet:
"-Is it alright if I hold your hand?"
hjärtat hoppade till lite..
"sure"
lite "lätt" prat om Bangkok Hilton...
"-Would you mind terribly if I were to give you a kiss?"
Tonys blick blev plötsligt lite lätt busig när han höjde på ena ögonbrynet.
"I wouldnt mind at all.."
så där stod man, på en varm sandstrand tätt omslingrad av en underbar man och känner hur vågorna sköljer över fötterna..
ingenting...har någonsin varit så perfekt...
"-You know, I ve had my eye on you for quite some time now.." den släpiga london-accenten rev som sandpapper.
"Oh, really" sa jag sarkastiskt..
(Fockin hell!) :-D
