när bubblan spricker.
När man har varit en längre period på ett och samma ställe som invaggas man i nånslags säkerhet, ni vet, en slags bekvämlighet och vardag.
Man känner folk, hittar överallt, man vet när sophämtning och vattenpåfyllning är, folket runt omkring en har en historia man känner till. man nickar åt människor i matbutiken, vet vart det finns god mat (och inte så god mat) man känner sig säker på vägarna osv.
Man känner sig säker, och kallar platsen för "Hemma".
så kände jag för Koh Lanta... tills i förrgår...
Jag och Tessan möts upp på ett av våra stam-hak på stranden för att käka middag och berätta om vår dag (eftersom vi spenderade dem på skilda håll)
maten är god, solnedgången är på väg och vi hör mjukt mullrande i bakgrunden.
vi himlar med ögonen och tänker "jahaja, så det ska regna ikväll igen, vad ovanligt!"
En kraftig smäll, vi hoppar till lite...shit, vad mysigt med lite ordentlig åska!
Jag hinner knappt tänka klart tanken innan det smäller igen, denna gång med otrolig kraft som gjorde att det började ringa i öronen.
Vi skriker till, och börjar skratta åt våra höga ljud....
tills vi hör ett till högt ljud..
en kvinna som skriker.
vi ser rök som kommer från Bungalowen brevid, och hur alla på stranden sätter fart i full aketa mot den rykande hyddan.
Mitt hjärta stannar, och Tessan sätter instinktivt händerna för munnen.
Blixten har slagit ner i en av massage-hyddorna brevid, palmen ovanför och i en av massage-tjejerna...
det var hon som skrek.hon brann.
vi beger oss fort mot huvudbygnaden för att betala räkningen, och för att söka skydd.
Jag ville bara springa mot platsen, man kanske kunde hjälpa?
när jag senare tänker på det så slår det mig som en väldigt naiv tanke.
Tessan kan inte säga ett ord, och jag har fortfarande ont i bröstet.
En kvinna kommer fram till baren, skakandes och beställer två stora whiskey.
När jag tittar ner på mina egna händer som spastiskt håller i två stora öl, tänker jag att jag skulle ha gjort detsamma.
Alla samlas, alla måste ha nåt för att lugna nerverna, alla pratar, lyssnar och tittar.
senare får vi veta att tre människor har förts till sjukhus (vi blir nervösa eftersom KohLantas sjukhus knappast är byggt för akuta fall, speciellt inte blixtnedslag)
två har skadats allvarligt av bråten tillhörande hydda och palm, en träffad av blixten, förmodligen död.
jag gick runt igår och tog bilder på vraket...brända träbitar överallt, och bara ett plockepinn kvar av det som dagen innan var ett gulligt massage-företag.
och platsen jag spenderade mina sista timmar med Tony.
nu i efterhand, även om det är smaklöst, så har jag och Tessan skämtat om det.
vi var liksom tvungna för att ta bort chocken.
vi började fokusera på det roliga i att det faktiskt var "min och tonys hydda" som hade blivit träffad.
tecken från gud?
jag är en syndare?
sex innan äktenskapet är fel?
jag och Tony ska aldrig mer se varandra, då dör människor?
kanske låter sjukt, men vi blev tvungna att avdramatisera det, för när jag fortfarande tänker på det...
så stannar mitt hjärta.
och det tror jag det kommer göra för evigt.
Man känner folk, hittar överallt, man vet när sophämtning och vattenpåfyllning är, folket runt omkring en har en historia man känner till. man nickar åt människor i matbutiken, vet vart det finns god mat (och inte så god mat) man känner sig säker på vägarna osv.
Man känner sig säker, och kallar platsen för "Hemma".
så kände jag för Koh Lanta... tills i förrgår...
Jag och Tessan möts upp på ett av våra stam-hak på stranden för att käka middag och berätta om vår dag (eftersom vi spenderade dem på skilda håll)
maten är god, solnedgången är på väg och vi hör mjukt mullrande i bakgrunden.
vi himlar med ögonen och tänker "jahaja, så det ska regna ikväll igen, vad ovanligt!"
En kraftig smäll, vi hoppar till lite...shit, vad mysigt med lite ordentlig åska!
Jag hinner knappt tänka klart tanken innan det smäller igen, denna gång med otrolig kraft som gjorde att det började ringa i öronen.
Vi skriker till, och börjar skratta åt våra höga ljud....
tills vi hör ett till högt ljud..
en kvinna som skriker.
vi ser rök som kommer från Bungalowen brevid, och hur alla på stranden sätter fart i full aketa mot den rykande hyddan.
Mitt hjärta stannar, och Tessan sätter instinktivt händerna för munnen.
Blixten har slagit ner i en av massage-hyddorna brevid, palmen ovanför och i en av massage-tjejerna...
det var hon som skrek.hon brann.
vi beger oss fort mot huvudbygnaden för att betala räkningen, och för att söka skydd.
Jag ville bara springa mot platsen, man kanske kunde hjälpa?
när jag senare tänker på det så slår det mig som en väldigt naiv tanke.
Tessan kan inte säga ett ord, och jag har fortfarande ont i bröstet.
En kvinna kommer fram till baren, skakandes och beställer två stora whiskey.
När jag tittar ner på mina egna händer som spastiskt håller i två stora öl, tänker jag att jag skulle ha gjort detsamma.
Alla samlas, alla måste ha nåt för att lugna nerverna, alla pratar, lyssnar och tittar.
senare får vi veta att tre människor har förts till sjukhus (vi blir nervösa eftersom KohLantas sjukhus knappast är byggt för akuta fall, speciellt inte blixtnedslag)
två har skadats allvarligt av bråten tillhörande hydda och palm, en träffad av blixten, förmodligen död.
jag gick runt igår och tog bilder på vraket...brända träbitar överallt, och bara ett plockepinn kvar av det som dagen innan var ett gulligt massage-företag.
och platsen jag spenderade mina sista timmar med Tony.
nu i efterhand, även om det är smaklöst, så har jag och Tessan skämtat om det.
vi var liksom tvungna för att ta bort chocken.
vi började fokusera på det roliga i att det faktiskt var "min och tonys hydda" som hade blivit träffad.
tecken från gud?
jag är en syndare?
sex innan äktenskapet är fel?
jag och Tony ska aldrig mer se varandra, då dör människor?
kanske låter sjukt, men vi blev tvungna att avdramatisera det, för när jag fortfarande tänker på det...
så stannar mitt hjärta.
och det tror jag det kommer göra för evigt.
Kommentarer
Postat av: Anders
Huga! Det låter läskigt. Skönt att ni är oskadda i alla fall.
Ja, det gör ju ont som fan! Haha skönt svar förresten. Det borde du sagt till honom. :D
Postat av: EllaBellan
Men blogga råååååååå
Trackback
