mansgrisen

I lördags hade jag väldigt roligt!
Kryssning med boysen, spelning med Du och Jag , rolig karaoke, och ja, tillochmed lite hångel!
för en gångs skull tog jag det ganska lugnt, och var inte fullast (sneglar mot Jockes håll)
blev lite sent, somnade runt 04, ganska trött men nykter och glad!

05.30- vaknar och mår otroligt illa, tänker att det är sjögången eftersom det har blåst storm hela natten. dricker vatten och resorb och lägger mig igen...
10 min senare kaskad-kräks jag på toan.
jaja..har aldrig varit sjösjuk, nu har jag kräkts och mår lite bättre..kanske är så här det är?

hela dagen spenderas i en mörk hytt, drickandes vatten och kräkandes var tionde minut.
Jonas är underbar, köper ramlösa och klappar på mig.

När det är ungefär två timmar kvar till landgång, och jag bara mår sämre och sämre (kräks galla och blod och är blå om läpparna på slutet) så ger jag upp, och ber Jonas kolla om det finns en läkare på båten, eller om dom kan fixa så det finns en när vi kommer i hamn?

Läkar-tjejerna kommer till hytten, och frågar ut mig och vad som har hänt. Jag hör på deras röster att dom har sett och hört allt, men de är snälla och rara och undrar om jag kan ta mig till sjukhytten?

försöker... svar: Nej. benen bär inte.

rullstol.
tårar upp lite när jag tänker på att jag ska rullas genom färje-korridorerna som världens alkoholist, i mjukiskläder och med kräkspåsen i högsta hugg.
men tjejjerna förstår och rullar mig bakvägen (hahah...dirrty...bakvägen)

prover och vätskedropp, värmefiltar, febertermometrar, pinsamma frågor och fyllon som försöker ta sig in. kräkspåsar och förstående vänner.
Grabbarna svänger förbi för att säga hejdå, då har Jonas redan packat mina saker och försöker plocka ut vad jag kan behöva med mig. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom!
skäms och gråter lite när jag börjar kräkas igen.

den ena läkartjejen säger att det är hennes sista dag som AT, nästa dag får hon köra själv, och det enda dom inte hade haft var en diabetiker.
tänker att; jaha, det var ju kul att det här gynnade nån...!
skämtar lite och säger att; ja, mig kan du öva på så mycket du vill!

båten går i land, och ambulanskillarna kommer ombord.
snabbt som attan får dom ner mig till rampen när de konstaterar att mitt blodsocker ligger runt 30.
rampen är blöt och hal, hur fan hade dom tänkt sig det här? jag som inte kan gå på vanlig mark?

då svingar den stora,starka, snygga amulansföraren upp mig i armarna och hoppar över rampen.
(dagens höjdpunkt)
och vi ilar iväg till Sös.
på vägen lyckas jag faktiskt (i sann ellen-maner) dra snuskiga skämt om hur snyggingen inte får in den hela vägen (droppnålen) och fnittnar hintande när han sätter ekg-elektroder på bröstet...eller nåt sånt. sen kräks jag.
han skrattar med hela kroppen, som en stor björn, och jag tror jag är kär. :-)

väl inne på akuten kommer jag inte ihåg så mycket, allt är ett virrvarr av konstiga människor, dropp, nålar elaka blickar och gliringar om kvällen innan.
kommer bara ihåg att jag skäms, är ledsen och förnedrad.

men björnen är med mig hela vägen, håller min hand och förklarar vad dom håller på med.
han hittar en tofs åt mig, och tar bort mitt nagelack (finger ekg-funkar tydligen inte ihop med rött nagellack)
sen försvinner han....
och jag.

vaknar på diabetesavdelningen av att nurse Ratched skriker åt mig och frågar hur mycket jag har druckit, och vad jag har hållit på med.
jag kan inte känna mina fötter.

rabblar mitt personnr 400 ggr, säger mina föräldrars namn och telefonnr, och säger att jag faktiskt inte har druckit något!
dom tror mig inte, förens efter 4 alkoholtester visar 0.00 (vilket det även gjorde på båten)
saknar Jonas och Björnen, och mamma.
sen är jag medvetslös.

vaknar ett dygn senare, känner fortfarande inte fötterna, men jag har slangar överallt.
en snäll svensk-finsk sköterska kommer in med blåbärsoppa och förklarar vad som hade hänt.
"Huurrrrrr, maarrr doo Älllleeenn?"

förmodligen så har jag blivit akut magsjuk under natten.
Och jag, med mitt "logiska" tänkande, tänker att ingen mat-inget insulin = ta inte sprutan
vilket ledde till akut Keton-förgiftning (i stort sett- sockeröverdos)

så, nu är jag hemma efter denna vistelse, förnedrad, sjuk, stickmärken överallt och med en förstörd strupe.

jag är så arg på läkaren och på vissa av sköterskorna som dömde mig på förhand så fort de fick höra ordet finlandsfärja, visst, det finns det anledning till, men man tycker att utbildad läke-personal borde åtminstone lita på testerna?

men jag är också jävligt arg på mig själv, man tycker att efter snart 22 år, så borde jag ha lärt mig allt om det jag lever med, eller?

nu är det recovery på G, och hålla tummarna över att jag kan komma igen i plugget.



(Btw. jag var så uttorkad att de bedövade fötterna för att få in vätske-droppet, därför kände jag dem inte)